SORG!

Med tunga hjärtan fick vi ta beslutet att låta vår älskade glädjespridare Melker somna in i torsdags.

Han var som vanligt hela tisdagen, pigg (för sin ålder) och glad. Men i onsdags morse blev han plötsligt dålig och vi fick en akuttid i Falun. De behöll honom över natten, och det var många långa timmar innan vi fick något svar. Och när beskedet kom fick vi veta att det bästa var att låta honom somna in. Det var inget lätt beslut att ta, tankarna snurrade. Fanns det verkligen inget man kunde göra? Men nej, det fanns inget att göra. Tyvärr!

Man vet ju att den här dagen kommer förr eller senare, men den kom verkligen så fort och från "ingenstans" (även om han var gammal) och jag kunde aldrig ana att det skulle göra såhär ont!
Han var vår "bebis" innan barnen kom, och blev barnens lurviga godhjärtade storebror. I vått och torrt har vi hängt ihop, på promenader, i vardag och fest. På nyår och valborg har vi kuskat Dalarna runt i bil (han var galet skotträdd, men i bilen var han lugn. Så, vi åkte bil helt enkelt)
Och nu är han plötsligt borta!
Och det är så tomt.

Ingen kompis som ligger i skuggan under bordet på uteplatsen, inga tassar på golvet på bottenvåningen för att tala om att han vaknat och vill gå ut, ingen nos som buffar upp dörren från uterummet, ingen viftande svans när vi kommer hem. Den där villkorslösa kärleken som djuren erbjuder, den är verkligen speciell. Aldrig någonsin har han varit sur eller missnöjd över något (möjligen lite butter om vi lämnat bort honom, men det gick alltid snabbt över) och alltid fanns han här hemma som den glada, kärleksfulla killen han alltid var.

Barnen har tagit det hela förvånansvärt bra ändå, de har ju trots allt haft honom i hela sitt liv, och det måste vara en stor omställning för dem att han rycktes ifrån oss så plötsligt.
Vi har förstått förberett dem på att han inte kan finnas med oss för alltid, det har vi pratat mycket om, och de har faktiskt tagit det fantastiskt bra. Visst är vi ledsna allihop, och det var hemskt att komma hem till ett helt tomt hus, men de är redan igång med sitt vilket jag tycker är jättebra. De behöver få göra annat och ha lite roligt. Men jag har svårt att sluta tänka på det. 

I början av veckan kunde jag aldrig tro att jag skulle sitta här nu, med kroppen full av sorg.

Jag försöker att glädjas åt allt vi haft tillsammans, och kommer nog också kunna göra det när det värsta har lagt sig. Han har haft ett bra liv, det vet jag. Vi har alltid försökt se till hans bästa, och låtit honom vara med så mycket det bara har gått. Och vi fick längre tid tillsammans än de flesta. 14,5 år. Det är lång tid för en stor hund. Jag är, förutom alla minnen, väldigt glad åt alla bilder vi har på honom. Jag har valt ut några av dem, och visar dem nedan.

Sov gott, älskade Melker. Vi glömmer dig aldrig!